Spelar åldersskillnader någon roll? Jag har aldrig trott det och min väninna delade tjugo år av sitt liv med en 23 år äldre man och hon säger att det var dom lyckligaste bästa åren i hennes liv.
Hur många delar 20 år av sitt liv med en annan människa oavsett åldersdifferenser? Det är en himla lång tid som vi inte ofta ger varandra, det finns så mycket annat att ge upp inför än åldern…
Man säger att det är en fjäder i hatten att ha en yngre kvinna, men är det verkligen så? Är det kanske så att det egna åldrandet blir extra påtagligt med en ung kvinna vid sin sida. Och är det så att det till slut inte finns så mycket att prata med varandra om när det skiljer en hel generation?
En artikel i Kupé som jag läste för ett par år sedan tog upp vad de kallade jämnårigkompisar tror jag, att exfrun förblev den jämnåriga samtalspartnern och bollplanket fast mannen skaffat sig en trettio år yngre levnadskamrat. Och var går gränsen för vad man tål att höra för dumheter från sin partner?
Har det verkligen med åldern att göra. Mognad och eftertanke kommer väl i första hand med livserfarenheter och kanske passar två välgödda omhuldade sparvungar bättre för varandra än om den ene är fågel Fenix? Det är inte så dumt att vara en 37 årig kärring som klämmer på unga pojkars rumpor som någon sa, bara inte den mentala differensen blir för stor. Och har man mist en sann kärlek en gång kanske man tänker mer långsiktigt nästa..? Är det det som skiljer mer än åldern, kanske. För varje dröm och livsidé man prövar så kanske nästa blir mindre lockande. Hur många liv orkar man ha i ett liv? Tanken cirkulerar i ett stressat cityliv att man har bara ett liv och i jakten på att göra det bästa av det med hjälp av Brocodes och Vampirecodes och ytliga jämförelser med vänner som inte heller vågar släppa mammas hand och växa upp på riktigt så rusar man en dag helt blint förbi det vägskäl som kunde varit svaret. Jag köpte istället 10 flaskor vin på systemet idag och fick en nedlåtande vinalkisblick från kassörskan och kunde inte få in chipet i läsaren för där satt nåt i vägen och sen hade jag glömt att ta påsar och man bär ju inte så många i famnen direkt och absolut inte i Sverige för det är väl inte ens tillått kan jag tro och så ar jag bara tvungen att säga:
” – Jag tar 5 idag och 5 i mon för sen måste jag ha Söndan på mej att nyktra till..!”
I själva verket skulle jag ge dem till min arbetskamrat och vän som idag tar semester och reser till norrut med sin släkt, ut i vildmarken. Kanske blir det som i Rignes reklamen att det klirrar i bästefars rygga .. Och nu guppar jag lugnt i hamnen med stormlampan tänd och funderar på hur enkelt allt kan vara och hur onödigt komplicerat och övertolkat citylivet ändå blir och så lugnt och tyst det är här i naturen.